wounderlike

Jag skriver om mitt liv här , till er. Det är kul, svårt och jobbigt! Allt går inte vägen man tänker sig. Livet är både svårt och enkelt. Det har jag förstått nu. Nu när allvaret kommer. Att skriva på en blogg är enkelt, men att skriva så att alla människor blir nöjda. Det är svårt. Att få allt perfekt , det går inte! Alltid är det någon som klagar. Men varför klaga? Kan man inte bara strunta i att svara än att såra någon svårt?! Jag förstår mig inte på vissa. Dom klagar och hotar men är anonyma.. hmmmm.. försöker ni vara coola ? Det är ni inte. Jag har bara en fråga om ni inte tycker min blogg borde finnas varför läser ni ens den då?! Ah , blir så arg på vissa! Ni kan väl iallafall skriva vem ni är?

Jag har vänner som är underbara. Jag har vänner som förstår och finns. Ni vet vilka ni är och jag älskar er. Ni är det finaste som har hänt mig. Utan er är jag inte som Isabella.

Och jag har en sak att berätta för er, bloggen, alla. Det är en svår sak att säga och jag är väldigt nere för besked som jag fått. Men det kommer. Ska bara ta mig i skinnet och vara säker. Men om det kommer ett långt inlägg , läs allt jag är sjukt ledsen. Eller är jag bara rädd? Tack för mina underbara vänner som stöttat mig.. Ni vet vad det är men det är inte det farligaste. Jag lovar jag kommer finnas för evigt!